Insulin

Insulin är ett hormon som produceras av bukspottkörteln, närmare bestämt av de betaceller som finns i Langerhans öar i bukspottkörteln. Insulin spelar en viktig roll i kroppens ämnesomsättning genom att reglera mängden glukos (socker) i blodet.

När vi äter, tas kolhydrater upp från maten och omvandlas till glukos, som används som energi av kroppens celler. Insulin hjälper till att transportera glukos från blodet till cellerna där det kan användas eller lagras. Insulin har också en viktig funktion i att lagra överskott av glukos i levern och musklerna för senare användning.

Vad är insulin?

Insulin är ett peptidhormon som består av 51 aminosyror i två kedjor. Det frisätts från betacellerna i bukspottkörteln i respons på förhöjda blodsockernivåer efter att man har ätit. Hormonet fungerar genom att öka cellernas förmåga att ta upp glukos, vilket minskar mängden glukos i blodet. Utöver glukosreglering hjälper insulin också till att stimulera lagringen av fett och proteiner i kroppen och spelar därmed en roll i att hålla kroppens energibalans och stabilisera blodsockernivåerna. Insulin har också en viktig roll i tillväxt och celldelning, där det samverkar med andra hormoner som IGF-1 (insulin-like growth factor 1).

Vad är proinsulin och c-peptid?

Insulin bildas och lagras i bukspottkörtelns betaceller i form av ett förstadium som kallas proinsulin. Innan insulin utsöndras i blodet klyvs proinsulinet till två beståndsdelar: aktivt insulin och C-peptid. Av det proinsulin som lagras och utsöndras är det bara cirka 3% som frisätts i sin oklyvda form.

När kroppen behöver insulin, till exempel efter en måltid, kan det frisättas mycket snabbt, ofta inom en minut. Insulinets halveringstid i blodet är dock kort, ungefär tre minuter, även om detta kan variera kraftigt. På grund av insulinets korta livslängd är C-peptid ofta ett mer tillförlitligt mått för att bedöma hur mycket insulin bukspottkörteln producerar.

Vid diagnostiska test, som glukosbelastning, används ofta mätningar av både insulin och C-peptid för att få en bättre förståelse för bukspottkörtelns endokrina funktion.

Hur verkar insulin?

Efter en måltid frisätts insulin för att sänka blodsockret genom att öka glukosupptaget i celler och lagra överskottet som glykogen i lever och muskler. Insulin verkar genom att binda till insulinreceptorer på cellernas yta. Denna receptor är en tyrosinkinasreceptor, vilket innebär att insulin aktiverar en serie intracellulära signalvägar när det binder. En av de viktigaste är PI3K-Akt-vägen, som leder till:

• Ökad glukosupptag genom att transportören GLUT4 flyttas till cellmembranet i muskler och fettvävnad.
• Glykolys aktiveras, vilket gör att glukos bryts ner för att skapa energi.
• Glykogensyntes ökar, vilket innebär att överskottsglukos lagras i levern och musklerna som glykogen.
• Lipogenes stimuleras, vilket betyder att fettlagring ökar, samtidigt som lipolys (nedbrytning av fett) hämmas.
• Proteinsyntesen stimuleras, vilket är viktigt för muskeluppbyggnad.

Obalanser i insulin

För mycket insulin (hyperinsulinemi) kan leda till insulinresistens, där cellerna blir mindre känsliga för insulin, vilket kan orsaka typ 2-diabetes och metabolt syndrom. För lite insulin (insulinbrist), som vid typ 1-diabetes, produceras inte tillräckligt med insulin, vilket gör att blodsockret förblir högt och cellerna saknar energi.

Varför är insulin viktigt?

Insulin är viktigt för att hålla blodsockernivåerna inom ett visst intervall. Om kroppen inte producerar tillräckligt med insulin eller om kroppens celler inte svarar på insulin som de ska, kan blodsockernivåerna bli förhöjda, vilket kan leda till diabetes.

Hos personer med typ 1-diabetes producerar kroppen inget insulin alls, medan personer med typ 2-diabetes ofta har insulinresistens, vilket innebär att kroppens celler inte svarar effektivt på insulin. Reglering av insulin är alltså viktig för att förhindra långsiktiga komplikationer som kan uppstå vid förhöjda blodsockernivåer, inklusive hjärt- och kärlsjukdomar, njurproblem och synförlust.

Varför tas blodprov för att mäta insulin?

Blodprov för att mäta insulinnivåer används vid flera medicinska utredningar, främst för att bedöma kroppens insulinproduktion och insulinkänslighet. Det är särskilt användbart vid:

• Utredning av hypoglykemi (lågt blodsocker) för att avgöra om lågt blodsocker orsakas av överproduktion av insulin, som vid insulinom (insulinproducerande tumör), eller om det beror på andra faktorer som reaktiv hypoglykemi eller läkemedelspåverkan.
• Misstanke om insulinresistens. Vid tillstånd som metabolt syndrom, prediabetes och typ 2-diabetes används insulinmätning för att undersöka om kroppen producerar förhöjda nivåer av insulin som kompensation för nedsatt insulinkänslighet.
• Diagnos av diabetes. Vid typ 1-diabetes ses ofta låga eller obefintliga insulinnivåer, medan typ 2-diabetes i tidiga stadier kan ge förhöjda insulinnivåer på grund av insulinresistens.

Ytterligare användningsområden är:

• Bedömning av betacellfunktion då insulin produceras av betacellerna i bukspottkörteln. Insulintest används för att bedöma deras funktion vid sjukdomar som pankreatit eller andra bukspottkörtelsjukdomar.
• Utredning av hormonella rubbningar vid tillstånd som PCOS (polycystiskt ovariesyndrom) som ofta är kopplade till insulinresistens, där insulinnivåer kan hjälpa till att bekräfta diagnosen.
• Övervakning av behandling. Hos personer med diabetes, insulinresistens eller hormonella sjukdomar kan insulintester användas för att följa upp behandlingsrespons och justera medicinering eller kosthållning.

Blodprov för insulin kan beställas som ett enskilt insulintest.

Vad är fS-Insulin?

fS-Insulin (fastande serum-insulin) är ett blodprov som mäter insulinnivån i serum efter 10 till 12 timmars fasta. Insulin analyseras ofta i serum istället för plasma eftersom serum ger stabilare och mer standardiserade mätvärden. Plasma innehåller koagulationsfaktorer och proteiner som kan påverka analysen, medan serum ger jämförbara och mer pålitliga resultat. Därför är serum den etablerade metoden vid insulinmätning i klinisk diagnostik.

Karolinska, Unilabs och SYNLAB analyserar insulin i serum.

Vad är referensintervallet för insulin?

Referensintervallet för insulin i blodet vid fasta varierar beroende på laboratoriets mätmetod.

• Karolinskas referensintervall är 2 till 25 mIE/L där 14 till 25 mIE/L indikerar insulinresistens.
• Unilabs referensintervall är mindre än 25 mU/L.
• SYNLABs referensintervall är mindre än 25 mU/L.

Ett normalt fasteinsulin ligger vanligtvis under 25 mIE/L, men högre nivåer kan tyda på insulinresistens, särskilt i kombination med förhöjda blodsocker- eller C-peptidvärden. Låga insulinnivåer kan ses vid typ 1-diabetes eller nedsatt betacellsfunktion.

mIE/L och mU/L står för milli-Internationella Enheter (Units) per liter.

Vid högt värde

Höga nivåer av insulin vid fasta kan vara ett tecken på en insulinproducerande tumör, så kallat insulinom. Dessa tumörer är relativt sällsynta, men kan orsaka överdriven insulinproduktion, vilket i sin tur leder till återkommande episoder av lågt blodsocker (hypoglykemi).

Höga insulinnivåer kan också ses hos personer med insulinresistens, där kroppen kräver större mängder insulin för att upprätthålla normala blodsockernivåer. Insulinresistens kan identifieras när värden ligger i den övre halvan av referensintervallet och är vanligt vid tillstånd som typ 2-diabetes och sjukdomar som ingår i det metabola syndromet.

Lätt till måttligt förhöjda insulinnivåer är vanliga vid typ 2-diabetes och metabola syndromet, eftersom kroppen försöker kompensera för nedsatt insulinkänslighet genom att producera mer insulin. Detta kan också ses vid PCOS (polycystiskt ovariesyndrom), där insulinresistens ofta är en del av sjukdomsbilden.

Vid dessa tillstånd kan förhöjda insulinnivåer förekomma långt innan blodsockret börjar stiga, vilket innebär att insulinresistens kan finnas innan typ 2-diabetes diagnostiseras. Över tid kan betacellerna i bukspottkörteln bli utmattade, vilket leder till att insulinproduktionen minskar och blodsockernivåerna börjar stiga, vilket i sin tur kan leda till diabetes.

Vid lågt värde

Låga insulinnivåer är ofta ett tecken på nedsatt insulinproduktion, vilket kan ses vid olika sjukdomstillstånd som påverkar bukspottkörtelns betaceller, hormonbalansen eller kroppens ämnesomsättning.

En av de vanligaste orsakerna till lågt insulin är typ 1-diabetes, en autoimmun sjukdom där kroppens immunförsvar angriper och förstör de insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln. Detta leder till kraftigt minskade eller helt uteblivna insulinnivåer, vilket gör att blodsockret stiger eftersom cellerna inte kan ta upp och använda glukos.

Även vid avancerad typ 2-diabetes kan insulinnivåerna vara låga, men av en annan anledning. Efter en lång period av insulinresistens och överproduktion av insulin kan betacellerna bli utmattade och förlora sin förmåga att producera insulin i tillräckliga mängder.

Låga insulinnivåer kan också bero på sjukdomar i bukspottkörteln som pankreatit (inflammation i bukspottkörteln), pankreascancer eller andra tillstånd som skadar betacellerna. Vid dessa sjukdomar kan förmågan att producera insulin gradvis försämras, vilket leder till brist på hormonet och förhöjda blodsockernivåer.

Förutom bukspottkörtelrelaterade sjukdomar kan hormonella obalanser påverka insulinproduktionen. Vid binjurebarksinsufficiens (Addisons sjukdom) producerar kroppen för lite kortisol, ett hormon som normalt hjälper till att reglera blodsockret. När kortisolnivåerna är låga minskar också insulinproduktionen, vilket kan påverka glukosmetabolismen och leda till lågt blodsocker. Hypofysskador kan också påverka insulinproduktionen indirekt genom att störa hormonella signaler som påverkar bukspottkörteln.

Vid svält eller långvarig fasta minskar kroppens behov av insulin eftersom blodsockernivåerna sjunker naturligt. I detta tillstånd minskar insulinnivåerna för att anpassa ämnesomsättningen och låta kroppen använda fettreserver som energikälla istället för glukos. Detta är en naturlig anpassningsmekanism och skiljer sig från insulinbrist vid diabetes, där bristen är permanent och leder till kroniskt högt blodsocker.

För att avgöra orsaken till lågt insulin används ofta flera blodprover som c-peptid, glukosprov och HbA1c. Hormonanalyser som kortisol- eller hypofyshormonbrist kan också tas för att identifiera eventuella hormonella obalanser.