Fosfat
Fosfat är en mineral som spelar en roll i flera biologiska processer i kroppen, inklusive för benhälsa, energiomsättning och cellfunktion. Fosfat finns i alla celler och vävnader och är en grundläggande komponent i DNA, RNA och ATP (adenosintrifosfat), som är cellernas energivaluta. Fosfat är nödvändigt för att kroppen ska kunna utföra funktioner som att bygga och reparera vävnader, producera energi och reglera kalcium- och pH-nivåer.
Vad är fosfat?
Fosfat är en kemisk förening som består av fosfor och syre, och är en av de viktigaste mineralerna i kroppen. Det förekommer i flera olika former, både i celler, blod och benvävnad, där den största mängden lagras i skelettet och tänderna i form av kalciumfosfat. Fosfat spelar en roll för många biologiska processer, särskilt inom energiomsättning, celltillväxt och reglering av kroppens pH-balans.
Fosfats roll i energiomsättning och cellfunktion
Fosfat är en del av ATP (adenosintrifosfat), som är cellernas primära energikälla. ATP används i nästan alla biologiska processer, inklusive muskelkontraktion, nervsignalering och transport av ämnen över cellmembran. Fosfat ingår också i DNA och RNA, vilket gör det nödvändigt för celltillväxt, reparation och proteinsyntes. Utöver detta är fosfat en viktig komponent i fosfolipider, vilka bygger upp cellmembran och spelar en roll i signalsystemet mellan celler.
Fosfatets reglering i kroppen
I blodet reglerar fosfat kalciumnivåerna och bidrar till att bibehålla en stabil syra-basbalans (pH-balans). Njurar, bisköldkörtlar och D-vitamin har en central roll i att kontrollera fosfatnivåerna i kroppen. Om fosfatbalansen rubbas kan det leda till metabola störningar, exempelvis förhöjda nivåer vid njursvikt eller låga nivåer vid D-vitaminbrist och malabsorption.
Fosfat i kosten och livsmedelstillsatser
Fosfat finns i många livsmedel, särskilt i mejeriprodukter, kött, baljväxter och fullkornsprodukter. Det används även som ett tillsatsämne i livsmedelsindustrin, där det fungerar som konserveringsmedel, stabilisator och surhetsreglerande ämne. Eftersom kroppen normalt reglerar fosfatbalansen effektivt via njurarna och hormonsystemet, leder en varierad kost sällan till brist, men vissa medicinska tillstånd kan orsaka för låga eller för höga fosfatnivåer, vilket kan påverka benhälsa, muskelfunktion och hjärt-kärlsystemet.
Varför är fosfat viktigt?
Fosfat är viktigt av flera anledningar. För det första för benhälsan eftersom det tillsammans med kalcium bildar kalciumfosfat, som behövs i skelett och tänder. Utan tillräckliga mängder fosfat kan inte skelettet utvecklas och bibehållas.
För det andra behövs fosfat för energiomsättning och för cellens funktioner. Eftersom fosfat är en komponent i ATP, som ger energi åt alla celler, påverkar det alla kroppens viktiga processer, från muskelkontraktioner till hjärnaktivitet och matsmältning. Dessutom reglerar fosfat kroppens syra-basbalans och hjälper till att hålla en jämn nivå av kalcium i blodet.
Varför tas blodprov för analys av fosfat?
Blodprov för att mäta fosfat används för att bedöma kroppens fosfatnivåer och för att utreda eller övervaka tillstånd som kan orsaka för höga eller för låga fosfatnivåer. Fosfatnivåerna i blodet påverkas av faktorer som njurfunktion, kost och vissa sjukdomar. Blodprov används bland annat för att undersöka rubbningar i kalciumomsättningen, exempelvis vid misstanke om sjukdom i bisköldkörtlarna (paratyroidea), D-vitaminbrist, malabsorption eller njursjukdomar. Blodprovet kan även vara relevant vid långvarig intravenös näringstillförsel som vid parenteral nutrition, samt vid oförklarad trötthet eller muskelkramper, där elektrolytrubbningar kan vara en bidragande orsak. Blodprovet kan även vara en del av en större utredning vid misstanke om elektrolytobalanser eller metabola störningar.
Blodprov för fosfat beställs som ett enskilt fosfat prov.
Vad är P-fosfat?
P-fosfat mäts i plasma, den vätskekomponent i blodet där koagulationsfaktorer fortfarande är närvarande. Plasma erhålls genom att blodet behandlas med ett antikoagulantia, vilket förhindrar blodet från att koagulera innan analysen utförs. Eftersom plasma fortfarande innehåller fibrinogen och andra koagulationsproteiner, kan detta påverka vissa analysmetoder beroende på laboratoriets rutiner. P-fosfat används i vissa laboratorier eftersom det kan ge en mer komplett bild av blodets sammansättning, särskilt vid analyser där koagulationsstatus också behöver beaktas.
Karolinska och Unilabs analyserar fosfat i plasma.
Vad är S-fosfat?
S-fosfat mäts i serum, vilket är den del av blodet som återstår efter att koagulationsfaktorerna har avlägsnats genom naturlig koagulation. När blodet har fått stå och koagulera centrifugeras det, vilket separerar de cirkulerande blodcellerna från serumet, den klarare vätskan som sedan används för analys. Eftersom serum är fritt från fibrinogen och koagulationsfaktorer, ger det en stabil och enhetlig provvätska, vilket gör det till en vanlig provtyp vid mätning av fosfatnivåer.
SYNLAB analyserar fosfat i serum.
Vad är referensintervallet för fosfat?
Enligt Karolinska ligger referensintervallet för kvinnor som är 18 år eller äldre på mellan 0,80 och 1,5 mmol/L. För män i åldern 18 till 50 år är intervallet 0,70 till 1,6 mmol/L, medan det för män över 50 år är mellan 0,75 och 1,4 mmol/L.
Samma refernsintervall anges av Unilabs och SYNLAB.
mmol/L står för millimol per liter.
Vid högt värde
Förhöjda nivåer av fosfat i blodet kan indikera en rad olika tillstånd. De kan uppstå vid nedsatt njurfunktion (njurinsufficiens) om njurarna inte kan utsöndra fosfat på ett effektivt sätt, underfunktion i bisköldkörtlarna (hypoparatyreoidism), försurning av blodet (acidos), eller efter långvarig orörlighet (immobilisering). Förhöjningar kan också ses vid vissa cancerformer som lymfom och leukemi samt vid hormonella rubbningar som aktiv akromegali, där tillväxthormonproduktionen är förhöjd.
Fosfat och kalcium kan bilda avlagringar i hjärta, leder, lungor och blodkärl och öka risken för hjärt-kärlsjukdom. Höga värden kan även leda till försämrad sårläkning.
Vid lågt värde
Sänkta fosfatnivåer kan bero på olika tillstånd som defekter i njurtubuli, överfunktion i bisköldkörtlarna (hyperparatyreoidism), D-vitaminbrist, malabsorption, brist på fosfat i kosten, kronisk alkoholism eller alkalos, där blodets pH är förhöjt.
Fosfatvärden kan också sjunka vid svåra infektioner (sepsis), efter insulin- och glukostillförsel, eller hos personer som får långvarig parenteral nutrition. Tillstånd som hypofosfatemisk rakit, en genetisk störning som påverkar fosfatmetabolismen, kan också leda till låga fosfatvärden.
Låga värden kan indikera rubbningar i kalcium-fosfatbalansen.
